Ibland måste man ta sats
Det är inte nådigt vad jag skjutit på att börja träna igen.
Är egentligen född som ett motionsfreak, jag har alltid
ÄLSKAT att röra på mig - var pappas flicka som liten och
medan min mamma verkligen avskydde motion så var
min pappa tvärtemot: Fotboll, löpning, hästridning,
skidning, åka skridskor, långfärdsskidning, simma
- you name it! Utomhus + motion var livet!
När jag fyllde 18 jobbade jag på ett gym, som erbjöd sig
att betala min utbildning till bodycombat-instruktör.
Det var mitt mål i livet under den här tiden.
Jag mådde psykiskt riktigt dåligt - var inne i vad
jag skulle säga var en av mina värsta depressiva faser
hittills (och visste dessutom inte om min bipolära
sjukdom - hade inte ens sökt hjälp ännu!)
Hur som haver, det slutade i alla fall med att jag
inte blev godkänd som instruktör efter 1 år av
flertalet försök, och en tyst förtvinande psykisk kamp.
Efter detta satte jag inte min fot på det gymmet igen,
trots att jag vistats där flera gånger om dagen i
nära två års tid, både som privatperson men också
som personal sen jag alltså var 16 år.
De var min familj, men ännu idag har jag oerhört svårt
att möta dem på gatan för att jag skäms så mycket över
mitt "misslyckande".
Är egentligen född som ett motionsfreak, jag har alltid
ÄLSKAT att röra på mig - var pappas flicka som liten och
medan min mamma verkligen avskydde motion så var
min pappa tvärtemot: Fotboll, löpning, hästridning,
skidning, åka skridskor, långfärdsskidning, simma
- you name it! Utomhus + motion var livet!
När jag fyllde 18 jobbade jag på ett gym, som erbjöd sig
att betala min utbildning till bodycombat-instruktör.
Det var mitt mål i livet under den här tiden.
Jag mådde psykiskt riktigt dåligt - var inne i vad
jag skulle säga var en av mina värsta depressiva faser
hittills (och visste dessutom inte om min bipolära
sjukdom - hade inte ens sökt hjälp ännu!)
Hur som haver, det slutade i alla fall med att jag
inte blev godkänd som instruktör efter 1 år av
flertalet försök, och en tyst förtvinande psykisk kamp.
Efter detta satte jag inte min fot på det gymmet igen,
trots att jag vistats där flera gånger om dagen i
nära två års tid, både som privatperson men också
som personal sen jag alltså var 16 år.
De var min familj, men ännu idag har jag oerhört svårt
att möta dem på gatan för att jag skäms så mycket över
mitt "misslyckande".
Efter detta gjorde jag knappt en fysisk ansträngning på 3 år.
Någon enstaka, men som jag nämnt tidigare var det mycket
fokus på destruktivt beteende(inkl alkohol,droger osv) och flykt.
Idag tränar jag på ett annat gym, men har fortfarande svårt
att hitta tillbaka till glädjen i träningen. Vet att den finns där
och jag kommer inte ge upp. Ibland går jag t.om. på någon
bodycombat-klass och jag älskar det - men det ÄR vemodigt.
Och under sommaren finns det en miljon ursäkter, även om
jag alltid avskytt offerkofta och ursäkter så är jag uppenbarligen
bara lika mycket människa som alla andra xD
Så jag kan tycka att det är okej att det är en jävla hög tröskel
ibland att få träningen att gå på rutin. Varesig man har jobbiga
erfarenhet kopplade till träning eller ej.
Men det är livsavgörande. Speciellt vid psykisk ohälsa.
Den bästa medicinen.
Så man får bita ihop och ta sats - jag har tagit sats i två månaders tid.
Det är HELT OKEJ.
Så länge man tar sig över den där förbannade tröskeln.
(M.v.h tjejen som äntligen hoppade över tröskeln igår)
Någon enstaka, men som jag nämnt tidigare var det mycket
fokus på destruktivt beteende(inkl alkohol,droger osv) och flykt.
Idag tränar jag på ett annat gym, men har fortfarande svårt
att hitta tillbaka till glädjen i träningen. Vet att den finns där
och jag kommer inte ge upp. Ibland går jag t.om. på någon
bodycombat-klass och jag älskar det - men det ÄR vemodigt.
Och under sommaren finns det en miljon ursäkter, även om
jag alltid avskytt offerkofta och ursäkter så är jag uppenbarligen
bara lika mycket människa som alla andra xD
Så jag kan tycka att det är okej att det är en jävla hög tröskel
ibland att få träningen att gå på rutin. Varesig man har jobbiga
erfarenhet kopplade till träning eller ej.
Men det är livsavgörande. Speciellt vid psykisk ohälsa.
Den bästa medicinen.
Så man får bita ihop och ta sats - jag har tagit sats i två månaders tid.
Det är HELT OKEJ.
Så länge man tar sig över den där förbannade tröskeln.
(M.v.h tjejen som äntligen hoppade över tröskeln igår)