bipolarbrain.blogg.se

Min bipolära medicin höjdes till det dubbla på föregående läkarmöte.
Började ju med den efter diagnosen ställdes, i början av sommaren,
och det har trots detta kastat otroligt mycket fram och tillbaka.

Nu efter höjningen känner jag mig lite avmätt. Medicinen smakar illa,
känns som jag trycker 500 piller varje morgon och det påminner mig om
min farmor som hade alla möjliga sjukdomar och en stor burk för
mediciner. Älskade henne, men känns jobbigt för hon var 70 och
jag är 22. 

Det finns dock inte så mycket val. Jag förstår varför människor går av
medicinerna när allt känns lite 'stabilare'. Jag känner mig också stabilare,
men bedövad på något vis. Det suger stenhårt. Men jag vet också att
berg och dalbanan är bara ett stenkast bort om jag börjar fucka med
medicinerna. De mörka, mörka tankarna i de depressiva skoven som jag
är så rädd för, som jag inte litar på för en sekund, de kommer med på
köpet isåfall. 

 

och jag vet inte, men just nu är jag hellre halvglad och stabil än
extremt glad och extremt ledsen. Men tro mig, jag sörjer verkligen
ännu över att det kanske är så jag behöver leva mitt liv för att fortsätta
finnas till. För att orka finnas till. Vad är det för liv?

Denna känsla är övergående, jag vet. Men den kommer alltid komma tillbaka
emellanåt, och så småningom hoppas jag att sorgen mattas av och livet går vidare.