Dödsångesten

 
 
 
 
 
Uäh, tungt ämne och tungt inlägg att skriva.

Jag lider av mycket dödsångest och rädsla för döden.
Har alltid varit extremt rädd för allt.
Det upptar kanske 90% av min vakna tid och är det
som vi behandlar på min terapi just nu.

Den här mentala resan tar liksom aldrig slut. Vi har skalat av
lager på lager de senaste 1,5 åren och här står jag nu.

De senaste gångerna på terapin har jag brutit ihop, och jag kommer
troligtvis fortsätta göra det. Det är så förbenat tufft.
 

Några verktyg som jag rent konkret använder för tillfället:
 
- skriver varje morgon och varje kväll med vänsterhanden
i olika färger "Jag kommer att dö och jag vet inte när"

- Jag får inte nämna tacksamhet för att jag överlevt 
dagen eller önska att jag ska överleva natten och morgondagen
när jag fyller i min 'BRA-bok' varje kväll.
 
 

Svårare än det låter. Men jag får nya verktyg hela tiden och
förhoppningsvis(även om det känns långt LÅNGT borta just nu)
så ska jag lära mig leva med detta. Känner mig jättensam i
detta även om jag vet att jag inte är det. Har ännu inte träffat
någon som är lika rädd för döden som jag - åtminstone ingen
som pratar öppet om det.
Men jag vet att jag inte är ensam. Jag är inte ensam.(mantrar haha)
 
 
Heja heja Matilda
↑