bipolarbrain.blogg.se

Godmorgon! (eller god dag närmare sagt)

Igår träffade jag som sagt min stödsköterska, och det blev verkligen en gråt-timme.
Det var tunga saker som avhandlades - inte på det viset - men rent praktiskt 
eftersom det börjar dippa för mig. 

När jag mår bättre så använder jag mig av min bipolära sjukdom för att bli
starkare varje dag och jag har en intention att i framtiden använda mig av
den till goda ändamål. Men när det dalar, som just nu, så kommer realiteten
över mig och jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna accceptera sjukdomen
när det är såhär. Snacka om acceptans-process, och gudarna vet när jag
kommer nå den punkten.

Nåväl, det var ändå viktiga saker som avhandlades igår. Det behövdes och
det handlar ju om att försöka förhindra att det blir total katastrof, och i all
det här mörkret som kryper på just nu har jag ändå riggat någon typ av
säkerhetsplan som förhoppningsvis räddar mig om det nu går så långt
den här gången.

- Jag höjer min medicindos 
- Eventuellt börja med hjälp för att somna, men ännu osäkert eftersom
det finns en stor risk att jag börjar överanvända och ta dem trots att
jag inte behöver(Detta var något jag själv framhöll, och det är jag stolt
över eftersom det hade varit lätt att låta beroendehjärna ta över där...
och det var NÄRA, och det sa jag också. Så klapp på axeln.)
- Släppa in mina närmaste. Min mamma och jag hörs flera gånger om
dagen, och jag har bett henne om hjälp att hålla koll på att de största
pusselbitarna funkar.
- Fler läkarmöten, och fler stödsamtal(mottaglighetsfaktorn för terapi är inte 100 nu
så det är på is till jag är över vattenytan igen)
-Förvarning till psykakuten och att mina kontakter på sjukhuset hela tiden
håller koll när och om det blir dags för att läggas in.

Och sen den största biten som är helt avgörande och ligger på mig och som
jag ALLTID är rädd för att inte kommer fungera - att jag kontaktar akuten
när jag når den punkten att risken för självskadebeteende går över gränsen
och jag blir farlig för mig själv. Och det är den här biten som jag aldrig vet
om kommer funka, om jag kommer göra det.

För när jag är där så är det inte jag som befinner mig i min kropp. Det är sjukdomen
och jag litar ungefär 0,000000 % på den. Jag hoppas, hoppas, hoppas att den där
sekunden av medvetenhet som räddade mig sist ska dyka upp igen.

Tja, det är vad det är liksom. Vad ska man göra? Jag har riggat så gott jag kan nu,
och det är bara att försöka göra vad jag kan i vardagen för att det inte ska gå dit.