Att kräva sin plats

Hej!

Idag kör jag en 8-16 dag. Jag blir påmind om hur lyxigt det
är att jag vanligtvis aldrig börjar så tidigt.
 

Vi har för tillfället lite friktion på jobbet. Inte några stora grejer, men
ni vet, alla kan inte vara bästisar med alla! Så är det ju på alla arbetsplatser.
Men det väcker en hel del tankar och känslar. T.ex hur svårt det är att
avgöra hur "mycket" man är värd på jobbet. Var går gränsen vad jag kan
kräva, hurdan och hur mycket plats kan jag ta? Vad SKA jag ta?

Skitsvårt. Man blir så jantesmittad, så fort man tänker "Fan, jag förtjänar
bättre än detta! Jag ställer alltid upp!!", så kommer osäkerheten som ett
brev på posten - "fast om jag tänker såhär om mig själv så kanske jag 
har ett verklighetsperspektiv som är heeelt snett och det kanske inte ALLS
är så de övriga på arbetet ser på mig" = ÅNGEST ÅNGEST ÅNGEST.

Kämpar fasiken konstant med detta. Man vill ju vara duktig på
själva jobbet men lika mycket en god arbetskamrat, ödmjuk, rak, positiv....
Man gör sitt bästa men det slutar alltid med att man:
Har ångest och ber om ursäkt ifall man tar för mycket plats.
Har ångest och ber om ursäkt ifall man tar för lite plats.

Nä hörni.
Det är bättre att stå på sig, hellre för mycket än för lite.
Man ska aldrig acceptera något som kränker ens integritet!!

Så våga stå upp för din plats på jobbet! Du är faktiskt viktig så in i norden!!!
Ha en fin arbetsdag! :) 
 
 
 
↑