bipolarbrain.blogg.se

 

För två veckor sen så spenderade jag en hel-helg i stockholm med dessa tjejer, en stor del av
vårt "åländska tjejgäng" (Vi ses och hänger 24/7 varje jul och sommar när alla är hemma på ön).

Vi brunchade på Berns, drack hinkvis med kaffe och bara skrattade. Batterierna blev så
totalt superladdade. När skrattade jag så att jag grät sist? Jag vet inte, kommer faktiskt inte ihåg.
Det var en helg som utan tvekan fick 10 av 10 solar.

 

För två år sen orkade jag knappt prata med mina bästa kompisar när de kom hem till min mamma
(bodde där efter jag blev utskriven) och hälsade på. Jag gick inte utanför dörren alls. Det tog mig
flera månader att gå till en liten, liten närbutik och då fick min bästa kompis hålla mig i handen
- bokstavligen - genom hela besöket trots att det bara varade ett par minuter.

 

Så den här helgen var en stor vinst, och en stor milstolpe för mig.
Att jag skrattade så jag grät var en obeskrivlig känsla efter de senaste två åren.
TACK livet för den.