bipolarbrain.blogg.se

Okej, utmaningarna fortsätter. Förra veckan så ställde min läkare in
pga sjukdom och jag har fortfarande inte fått en ny tid. Det var väl
ingen katastrof, skulle mestadels få lite provsvar angående den
nya medicinen osv - intressant, men ingenting jag dör av att vänta en
vecka eller två till på.

MEN, igår ringde de från psykatrin och sade att min psykolog är sjukskriven.
PÅ OBESTÄMD TID. Det känns som jag närmar mig bristningsgränsen av
oro för de här depressiva signalerna jag haft på senare tid. Inget agg, de är
ju bara människor också och jag har min backupkontakt på psykiatrin ifall det blir
såhär. Men det ÄR jobbigt.


Och vad händer när det blir jobbigt? Direkt så börjar min kropp stänga
av och börjar kräva mer sömn. Jag har alltid en ganska lång startsträcka
på morgonen, men nu vet jag att den kommer om möjligt att bli ännu längre.
Jag fastnar, kommer mig inte för, timmarna rinner iväg och jag ligger fortfarande
i sängen och tittar ut genom fönstret som om jag nyss vaknat.

Detta är mitt andra varningstecken. För många minskar sömnen, och under
min hypomani så gör den det för mig med, men under depressiva perioderna
så kan jag sova klockan runt flera gånger i veckan.

Så vad kan man göra? Rutiner. Rutiner. Rutiner. 
Se till att tvinga sig upp ur sängen - hellre att jag sitter på köksstolen och stirrar
ut genom fönstret två timmar än ligger i sängen för det är i alla fall en liten liten
bit på vägen. Nolltolerans på socker - blodsockerdippen spär på tröttheten i en
rasande fart. GÅ UT - helst en promenad. Rörelse och frisk luft är det sista man
känner för men jävlarrr vad det hjälper.

Som min syster brukar säga:
"Kliv in i din 'robotkostym' ett tag nu. Tänk vad du tänker, känn vad du känner - men
utför de grundläggande grejerna som du vet att du MÅSTE för att inte brista helt och hållet"