Så typiskt för psykisk ohälsa
upp i rättan tid kan man väl säga - i en av mina värsta depressioner.
Hon kunde stå utanför min lägenhetsdörr och ropa in genom brevinkastet
när jag vägrade gå utanför dörren och bara låg i sängen med persiennerna nedragna.
Hon stod där och ropade, till jag kom och öppnade. Inte en enda gång gick hon.
Utan henne vet jag inte hur det hade gått, jag hade isolerat mig helt från min familj
och var väldigt väldigt ensam inte bara mentalt utan socialt också.
Nåväl, när jag var i Australien( innan jag kom hem och blev inlagd och tog hjälp
för min psykiska ohälsa osv) så hade hon ingen aning om hur illa det var. Vi facetime:ade
varje dag i perioder, och ändå visste hon inte hur illa det var.
Och jag visste inte hur illa det var med henne.
Idag är hon precis i startskottet av sin egen "resa" eller vad man ska kalla det som
jag påbörjade för lite över ett år sen, och det är jag så tacksam för. Hon är en jäkla
hjälte som burit mig så många gånger när hon knappt orkat bära sig själv.
Varför berättar jag det här då? Jo, för att det är ett sånt TYPEXEMPEL på
hur svårt det är att sätta ord på sin psykiska ohälsa, och våga erkänna skillnaden
för sig själv på en dålig dag och långvarigt sämre mående.
Hon och jag berättar allt och delar saker, känslor och situationer som man
inte kan säga till någon annan - för att det är för mörkt och för sjukt och skulle
man säga det högt skulle vi aldrig kunna visa oss igen(antagligen precis som många
andra känner kring relationen med sina närmsta).
Inte ens hon och jag, som är så nära, berättade för varandra hur dåligt det
egentligen stod till med oss. Vi som hade varandra - som hade sån tur att
vi hade varandra. Och ändå sa ingendera något.
Hur svårt är det inte då att säga något, om man känner att man inte har någon?
Stigmatiseringen av psykisk ohälsa - oj vad vi har långt att gå ännu.
Det borde inte vara svårt och ensamt. Det ska inte vara det.
För ingen är ensam om att må dåligt, och även om det är svårt och tufft
så FINNS det hjälp att få och för alla som mår dåligt så KAN det blir bättre.
Det kan faktiskt det.
Jag hejar på min vän varje dag och på alla som tampas med psykisk ohälsa.
Men jag hejar också på mig själv. Öppet bland vänner och bekanta i mitt privatliv,
öppet på nätet med den här bloggen, öppet på mitt nuvarande jobb.
För varför skulle jag inte kunna berätta för mina vänner, bekanta, arbetskolleger, chefer
och alla er? Jag kämpar med en bipolär sjukdom - tunga depressioner varvat med galna
hypomanier - men jag hejar så in i norden på mig själv för fyfan vilken fighter jag är.
Varför skulle jag inte berätta det? Jag skäms inte för det, jag är STOLT över det.