bipolarbrain.blogg.se

Men igår var sorgsen på riktigt i hjärtat, har ju litegrann problem
med separationer och att säga hejdå("litegrann" betyder brutalgråter
i timmar).

Och igår träffade jag min stödperson för sista gången före hon
går på mammaledigt. Mitt hjärta går i bitar. Troligtvis har jag 
hunnit flytta från öin före hon kommer tillbaka på jobb igen.
Jag har ju min psykolog som jag går till, men min stödperson var
min första kontakt när jag blev utskriven från avdelningen och 
den som hjälpte mig när det var som allra värst.

Berättade för henne hur otroligt tacksam jag är att det
blev just hon. När läkare och psykologer krånglat och
jag fallit mellan stolarna så har jag kontaktat henne gråtandes
och så har hon stått upp för mig och kämpat som tusan.
Hon var den som såg till att jag fick psykologhjälp i princip
direkt när de, såklart, ville ställa mig i månaders väntelista.
När min psykolog varit på semester/varit sjukskriven(senaste
månaden) så har jag alltid fått återvända till henne. 
Hon är den som hjälpte mig lämna bort alkoholen.

 

Hos min psykolog jobbar vi såklart med terapi
och vi har ett jättebra samarbete. Men min stödperson är min
absoluta trygghet. Kommer verkligen, verkligen sakna henne!!!