Det går i 120
En vecka in på manin! Hoho vad jag har kul och är lycklig och sprallig.
Effektiv om inte annat! Vill att det här aldrig ska ta slut.
MEN, verkligheten börjar smyga sig på. Ångest. Speciellt
dödsångesten - ingen får nämna ålder eller död, då TOTALFLIPPAR
jag. Exempelvis igår när pappa berätta att den här fantastiska månen
inte kommer synas så starkt igen förrän om 36 år, och att jag kommer
få uppleva det igen men inte han - alltså trodde hjärtat skulle explodera,
behövde veva ner rutan(var i bilen) för att få luft. Så jag är superhappy
om än lite väl snabb när jag pratar, koncentrationen hoppar från grej
till grej och att jag drar fram som en tornado och lämnar kaoz bakom mig.
Haha hypomani ändå
(kolla bilden högst upp på min kalender, minutschema och to do-lists)
Känner mig lite avis på manin (det braiga med den!) ;)