"Vill bara vara mitt gamla jag igen"

Det suger verkligen stenhårt att må dåligt. Det suger ännu mer att
inse omfattningen av sitt mående, och att ta beslutet att söka hjälp.
Det borde inte vara en stor grej, för det är inte ovanligt, konstigt
och inte heller något negativt - tvärtom.

Men jag vet själv hur svårt det kan vara. Jag gick på BUP ett par
månader 2009, var in och vände i dörren på vuxenpsykatrin 2011
och först 2015 tog jag på riktigt tag i att söka hjälp.

"Kan det inte bara sluta, kan jag bara inte få vara mitt gamla jag igen"
gick på repeat i mitt huvud, först i veckor, sedan månader och till sist år.
Grejen är den att det går inte bara att stänga av sitt mående - det finns
ingen pausknapp - och jag kommer aldrig vara exakt den personen
som jag menade med "mitt gamla jag".

Jag har genomgått, och går fortfarande igenom, en ganska stor
förändring. Inte direkt personlighetsmässigt, men mitt förhållningssätt
till mig själv vilket indirekt kanske leder till en del förändringar i uppfattningen
om min persona. MEN - jag skulle ALDRIG spola tillbaka ens om jag
kunde. 

För visst, det har varit pissigt emellanåt, och vissa dagar kan jag verkligen
sakna en mer bekymmersfri Matilda men fyfan vad jag gillar mig själv
tusen gånger mera nu. Jag lär mig hantera min sjukdom och jag tar
ansvar för min situation. Att önska tillbaka sitt gamla jag är att mysa
in sig i offerkoftan, och det är  helt okej ett tag - det gjorde ju 
verkligen jag med(!!) - men först när den kommer av kan man göra
något konkret åt sin situation.

xx

 
 
 
 
↑