bipolarbrain.blogg.se

På heder och samvete att jag inte är ensam om detta - flyktbeteende.
Så fort en känsla uppstår, bra eller dålig spelar liksom ingen roll, så
får tydligen hela mitt väsen panik. Får kämpa stenhårt för att "vara i"
de förbannade känslostormarna.

Har under åren testat en hel del olika flyktvägar, som kortsiktigt 
funkar, men som långsiktigt leder till en del mindre roliga grejer:
- SOCKER, att hetsäta till jag spyr och sen somna är alla gånger
mitt förstahandsval.
- ALKOHOL, när det socialt inte funkar med ovanstående(skam etc etc)
så steppar alkoholen in. 
- ÖVRIGA DROGER, behövs väl ingen närmre förklaring på detta tror jag.
- ARBETE, i perioder jobbat 20h/dygn och typ aldrig tackat nej till
ett arbetsskift. Trots att jag var deprimerad och inte klarade av att
gå till skolan så jobbade jag flera gånger i veckan.
- TRÄNING, tränade 4 gånger om dagen under en väldigt
lång period.
- SHOPPING, fick en stor summa pengar av mina föräldrar
när jag blev myndig, som skulle täcka insats i lägenhet/slippa
ta studielån+ resa osv osv men som var borta på 1 år...
på....ingenting egentligen.
-RESA, dvs fly rent fysiskt och bara lämna ett stort oupprätt
kaos efter sig

Långsiktiga konsekvenser?
- Är sockerberoende så det heter duga, har ett riskbruk gällande
alkohol (dvs i riskzonen för alkoholmissbruk), har tappat gnistan
gällande jobb och testar en ny bransch för att inte kunna gå
överarbeta så fruktansvärt, har pissdålig ekonomi
(yes yes, älskar manin....notsomuch) och kommer behöva
ta studielån- går i ekonomisk rådgivning för tillfället.

Jag menar - det ordnar sig, är ju på god väg, men  alltså det är ett
livslångt arbete det här med känslor, att inte få panik över dem hela
tiden och försöka trycka ner dem.

Att de jäklarna inte är farliga även om de skräms ibland.